Tre generationer möts i en park för ett samtal om att åldras och vad som är viktigt, på riktigt.
Det är en sån dag då allting blommar. En skolklass spelar brännboll och några hundar skäller intill. På en filt sitter Amanda, 32, och hennes dotter Athena, 3. De är här för att prata med Wafa, 62, om att bli äldre och vad det gör med en själv och ens relationer.
Wafa är ingenjör och kom till Sverige från Irak under det tidiga 1990-talet. Hon har ett tydligt svar på vad som är det bästa med att bli äldre.
– Det bästa med att bli äldre är lugnet. Jag har blivit bättre på att läsa av människor, och jag bryr mig mindre om vad andra tycker. Jag stressar inte längre över saker. Det löser sig – för det har det gjort förr.
Svårare att få jobb
Trots att Wafa känner sig tryggare än någonsin i sig själv, möter hon en annan verklighet på arbetsmarknaden. Efter tre decennier inom försäljning upplever hon att åldern plötsligt blivit ett hinder.
– Jag har så mycket att bidra med, men ändå är det svårt att hitta ett jobb. Under intervjuer är det ett stort fokus på när jag vill gå i pension. Det är som att de inte ser allt jag kan. Jag vill ju jobba i kanske fem år till.
Wafa beskriver en annan del av att bli äldre, att man blir bemött på ett annat sätt i samhället.
– Som äldre blir man mer osynlig. Det är subtilt – men det är där, varje dag. Jag slutade färga mitt hår och lät det bli grått, och då märkte jag det ännu tydligare.
Ansvar som ibland känns tungt
Bredvid Wafa sitter Amanda, civilingenjör, med dottern Athena tätt intill. Hon funderar en stund vad innebär för henne att bli äldre.
– Jag hade velat säga till mitt yngre jag: våga bryta dig loss. Sluta lev efter andras tankar om hur du borde vara. Lita på att det du känner är rätt. Det tog mig alldeles för lång tid att förstå.
– Men med den insikten kommer också ett ansvar som ibland känns tungt. Jag vet att varje beslut jag fattar påverkar min dotter – och kanske hennes framtida barn.
Relationer har blivit viktigare med åren men också mer krävande, berättar Amanda.
– När jag var yngre anpassade jag mig till allt och alla. Idag ställer jag högre krav och väljer med omsorg vem jag släpper in.
– Det kan låta klyschigt, men det är sant: Det är inte hur mycket du gjort, utan det är med vem du har delat det med.
Det som stannar kvar
När samtalet glider över i minnen, delar Wafa några ögonblick hon burit med sig genom livet.
– När min dotter tog sina första steg i Italien, på ett hotellrum i sommarvärmen. Eller när min son plötsligt började prata – det var magiskt. Sånt glömmer man aldrig.
Varma minnen syns i blicken och hon fortsätter:
– Det är stunderna med nära och kära. Det är det som stannar kvar.
Eftermiddagen börjar gå över till kväll. De viker ihop filten och plockar ihop de tomma kaffekopparna. Amanda hjälper Athena med hennes skor innan hon reser sig.
– Jag jobbar varje dag för att Athena och jag ska vilja ha en relation – inte bara ha en för att vi måste. Det är kanske mitt största mål.
Wafa ser på dem.
– Det är något vackert i hur du tänker. Och det kommer märkas i henne.
