En är i början av karriären, den andra har ett helt liv bakom sig men är inte redo att sakta ner. Oscar och Uno pratar om vikten av att omges av människor som förstår.
– Trygghet för mig är samma sak som balans, säger Oscar, 27, där han sitter framåtlutad på en bänk framför eldstaden. Jag älskar att vara ute och träffa folk, men också att sitta i solen och bara andas. När jag får båda delarna – då mår jag som bäst.
Uno, 84, nickar.
– Jag har alltid mått bra i skogen. Och bland snälla människor. Uppe vid min fäbod i Dalarna – där hör jag hemma på riktigt.
Ett liv i öppenhet
Uno benämner sig som homosexuell, Oscar som gay. De tillhör olika generationer och deras erfarenheter av att leva öppet skiljer sig åt. Men mycket förenar dem också. Båda har sökt trygghet i att få vara sig själva och sökt sig till andra som förstår.
– Jag har aldrig gjort reklam för min sexualitet, men alltid svarat om någon frågat. När jag blev ordförande för RFSL Örebro 2008 blev jag helt offentlig med min läggning. Då går det inte att vara i garderoben, berättar Uno.
Oscar kom ut under gymnasietiden.
– Det blev ingen happening. Jag sa: 'Som ni kanske har märkt så är jag ju gay'. Ingen höjde på ögonbrynen.
– Min bästa kompis är också gay. Genom honom har jag fått många vänner som också är queer. Vi har samma intressen och lever på ett liknande sätt, det ger mig väldigt mycket.
Att bli äldre
Oscar lever mycket i nuet, men funderar ibland hur livet kommer se ut när han blir äldre.
– Jag vill fortsätta vara nyfiken, skapa och inspireras – men ha mer tid för det jag verkligen tycker om. Jag tror man blir tryggare ju mer man varit med om. Allt är inte nytt längre, och det är nog ganska skönt.
Uno fyller i:
– Jag är glad för att bli äldre – så länge jag mår bra. Jag blir mer och mer nyfiken på hur världen kommer att se ut om 30 år, men det får jag ju aldrig veta.
Han tystnar en stund.
– Jag vill leva fullt ut, förstås.
Slippa förklara sig
När samtalet glider över på framtiden blir Uno allvarlig.
– Jag känner viss oro inför den dag jag inte klarar av mitt vardagliga liv. Att möta vårdpersonal utan förståelse för hbtq+-kulturen... det skrämmer mig. Jag vill inte hamna i den kommunala garderoben under min sista levnadstid.
Han tittar bort mot skogen.
– Jag önskar att det fanns ett trygghetsboende med hbtq+-profil. Där man får behålla sin kultur, sina vänner – och får berätta sin livsberättelse för någon som verkligen förstår.
Oscar pausar sitt täljande en stund och ser rakt på Uno.
– Jag förstår vad du menar. Det har varit viktigt för mig att hitta platser där jag slipper förklara mig. Som både gay och svart vill jag vara säker på att det inte kommer något konstigt från nån.
Elden knastrar. Oscar frågar vad Uno hade velat veta som ung.
– Jag önskar att jag tidigare hade förstått att vill man förändra samhället, då måste man engagera sig politiskt. Jag har varit fackligt aktiv hela mitt vuxna liv, men politiken kom först senare.
Råd till mitt pensionärsliv
– Det här brukar jag fundera på: när jag en dag blir pensionär, hur kommer mitt liv se ut då. Har du något råd, kanske? frågar Oscar.
– Mitt råd är att vara rädd om dina vänner. Att fortsätta vårda en bra gemenskap, den är så viktig, allra helst inom HBTQ+-världen. Vi har en annan kultur, så är det bara.
– Och så tycker jag att man ska våga påverka samhället, även som äldre, avslutar Uno.
