Ett ärr som består
Det var 2018 som dottern Hanna gick bort i cancer. En hemsk sjukdomstid avslutade hennes liv alltför tidigt – och blev början på en lång inre resa för Claes, där sorgen kom att förändra hans sätt att se på livet.
– Jag kan fortfarande, varje dag, känna att det är orättvist. Att hon skulle dö före mig. Men samtidigt... det är en sorg jag har lärt mig leva med. Det är inte längre ett öppet sår, det är mer som ett ärr som alltid finns där.
Han är tyst en stund innan han fortsätter:
– Jag brukar säga att man inte kommer över sorgen. Men, man kommer vidare. Man lär sig leva med den. Sorgen förändras, och i bästa fall lär man sig något om livet under tiden.
Unga ställer andra frågor
Claes minns sin egen mamma, som gick bort för länge sedan. Då var det sonen som blev hans största stöd.
– Min son orkade fråga hur jag mådde, fast han själv var ung. Det gjorde att jag vågade prata. Sorgen blev till slut något vi delade, snarare än något jag bar på, ensam. Sorgen blir lättare att bära när vi bär den tillsammans.
Ögonen ljusnar när han pratar om sina barn.
– Vi tror ofta att det är vi äldre som ska lära de yngre om livet. Men det går åt båda håll. Jag har lärt mig väldigt mycket om mod och sårbarhet från mina barnbarn. Unga ställer frågor som vi äldre kanske undviker.
Något som angår oss alla
För Claes handlar sorg också om något annat – om vad som händer när generationer möts och lyssnar på varandra.
– Jag tror att det finns en risk att vi isolerar oss i vår egen ålder. Vi äldre pratar med andra äldre, de yngre med de yngre. Men sorg angår oss alla. Om vi kunde skapa fler platser där vi möts naturligt, där vi kan prata om livet och döden… ja, då skulle vi kunna stötta varandra på ett sätt som inte känns påklistrat.
Trygghet i att livet fortsätter
När man pratar om sorg nämns ofta känslor av tomhet och saknad. För Claes har också trygghet varit en viktig del.
– Det har varit viktigt att veta att någon finns där, en vän eller familjemedlem. Men också tryggheten i att livet fortsätter. Och ja, även ekonomisk trygghet spelar roll. När man inte behöver oroa sig för pengar, då finns det mer utrymme att sörja.
En gemensam väg framåt
När samtalet är slut reser sig Claes och tar på sig rocken. Utanför passerar ett par turister, men annars är det tyst i den här delen av Gamla Stan. Innan vi säger hejdå tittar han ut över den upplysta gränden:
– Sorgen… den går aldrig över. Men den förändras. Den lär oss något om livet. Och kanske är det just i sorgen som vi hittar den djupaste förståelsen för varandra.
